Paganilsson är surfbandet från södra Skåne som blandar explosiva extravaganser med tårdrypande melodier. Full gas i vissa låtar, dräpande skör melankoli i andra … alltid med Fendern i första rummet. När det ryker ur förstärkarna börjar det rycka i höften och sprattla i benen. Ingen kan stå still när Paganilsson blåser liv i den älskade surfmusiken från ”the swinging sixties”.
Sagan om surfbandet Paganilsson började i den lilla kuststaden Ystad sommaren 1996. Då började en trio med Magnus Nilsson (gitarr), Fabian Rimfors (bas) och Peter Antonsson (trummor) spela tillsammans. ”Ett axplock av Ystads bästa musiker” skrev lokaltidningen, eftersom de alla kom från populära etablerade band. Samtidigt spelade trion in sina första låtar och började lite skämtsamt kalla sig för ”Paganilsson”.
Varför surfmusik från 60-talet? Ett halvår senare, under en roadtrip i USA, golvades delar av bandet fullständigt på Johnny Depps klubb The Viper Room i Hollywood. På scenen stod Dick Dale, ”the king of the surf guitar”, och bjöd på en hejdundrande konsert med sin högoktaniga surfrock. Musikstilen hade nyligen fått en renässans i kölvattnet av kultfilmen Pulp Fiction, där ledmotivet var just Dick Dales mäktiga explosion ”Misirlou”.
Väl hemma igen, fullpumpade med inspiration från surfkungen, gjorde Paganilsson sitt första officiella liveframträdande tillsammans. Det var midsommarafton i Munka-Tågarp, och de klara medryckande tonerna ekade över det böljande landskapet medan publiken dansade vilt. Det gav blodad tand, och resten är, som man brukar säga, historia.
Surfrockbandet Paganilsson
Den första versionen av Paganilsson blandade folkmusik i moll med svängig surfrock och adrenalinstinn Texasblues. Men ganska snart renodlade bandet repertoaren till enbart surfrock, där stommen bestod av låtar med Dick Dale, The Ventures, Link Wray och andra band som hade sin storhetstid under surfmusikens glansdagar på 60-talet.
Var inte Paganilsson en kvartett? Jo, efter att ha spelat som trio på sporadiska fester i halvannat år anslöt trombonisten och bassisten Andreas Grufstedt, fast på hammondorgel, och Peters bror Sam Antonsson tog över trumpinnarna. Samtidigt började bandet dyka upp allt oftare på spelställen runtom i Skåne, med vissa avstickare till huvudstaden.
Under en kort period runt millennieskiftet bytte bandet namn till Mezcalitos, och Andreas bror Marcus spelade trummor. I början av 00-talet upplöstes bandet och har inte spelat tillsammans sedan … förrän sommaren 2025, då Paganilsson återuppstod i sin originalform för en kväll på ett kalas. Bandet fick blodad tand, igen, och är nu på fri fot.
Bandnamnet Paganilsson
… eller är det Paganilssons? Who knows? Vi vet bara att bandnamnet är en sammanslagning av gitarr- och violinvirtuosen Niccolò Paganinis och gitarristen Magnus Nilssons efternamn. Ok, vi vet också att Paganilsson inte är det ”surfigaste” bandnamnet. Det osar kanske mer grillkorv i Klagstorp än cabriolet i Kalifornien … men nu heter vi så och korv kan smaka gott vid Stilla havets stränder också.
Inför bandets första spelning på midsommarafton 1996 hade Magnus fått en uppenbarelse i en dröm där han hört ”Silverdrillen”, ett förlorat stycke komponerat av Paganini och som varit försvunnet i över 170 år. Stycket härmar grönsångarens karaktäristiska försommarläte och kräver sällsynt ekvilibristiska fingerfärdigheter. Enligt myten hade Paganinis stycke samma gudomliga dragningskraft som sirenernas oemotståndliga sånger i Odysséen.
Denna midsommarnatt blev också första och enda gången världen fått höra den förtrollande Silverdrillen. Men vem vet, kanske dyker den upp igen? Du vet aldrig med Paganilsson.
good ol’ days med Paganilsson
Paganilssons sponsorer
Ett stort tack till våra sponsorer! Utan er vore vi ingenting.
