Surfmusikens sound och särdrag
Surfmusik, eller surfrock som stilen också kallas, är en musikgenre som växte fram bland surfande ungdomar i södra Kalifornien i början av 1960-talet. Surfmusik kännetecknas av melodiösa gitarrer med mycket reverb, drivande trummor och ett sound som ger känslan av fest, surfing och ett kravlöst liv på stranden.
Surfmusikens historia
Rock’n’roll hade exploderat under 1950-talet och blivit den första riktigt särpräglade ungdomskulturen, med egen identitet, stil och ikoner. Men säg den lycka som varar för evigt. När rockens förgrundsgestalter försvann från rampljuset en efter en i slutet av decenniet uppstod ett vakuum. Redo att fylla tomrummet och forma sin egen stil stod en ny generation, från stranden och vågorna, med sina egna idoler.
Innan surfmusiken fanns lyssnade de surfande pionjärerna på jazz, som med sin fria form och improvisation påminde om livet på vågorna. En lokal ungdomskultur växte fram kring den nya livsstilen, med egna dansklubbar, slang och klädstil —— och sin egen musik —— som skilde sig från föräldrarnas. Surfrockens rebelliska gräsrotsrörelse fick ordentlig skjuts sommarhalvåret 1961, med The Bel-Airs Mr Moto och Dick Dale & His Del-Tones Let’s Go Trippin’, och började snabbt spridas långt bortom södra Kaliforniens stränder. I Phoenix kunde du se folk köra runt med surfbrädor på biltaket och i Philadelphia blekte tonåringar håret för att få rätta beach-looken. För allt fler ungdomar var det inte kopplingen till surfingen på vågorna som lockade, utan kopplingen till musiken.
Pionjären Dick Dale och världens första gitarreverb
Den stora pionjären var Dick Dale, som tillsammans med sitt band The Del-Tones, utvecklade ett mycket karakteristiskt gitarrsound: kraftigt reverb och blixtrande plektrumteknik med ett intensivt och aggressivt anslag. Dale blandade dessutom in influenser från såväl Mexiko som Mellanöstern vilket skapade spännande och exotiska melodier. Även om Dick Dale till en början också sjöng och spelade trummor, sax och trumpet, blev han snabbt ”the king of the surf guitar”, och den aggressiva spelstilen gav honom senare även smeknamnet ”the father of heavy metal”.
Det speciella soundet var nästan lika viktigt som själva låtarna. Det kraftiga reverbet fick gitarren att låta som havet och de kraschande vågorna. Och det var Dick Dales idé. Det var han som frågade instrumentmogulen Leo Fender om denne inte kunde bygga ett reverb, likt det i Hammondorgelns Lesliehögtalare, för att få sin sångröst att växa med en större klang. Men ganska kort efter att han fått Fenders prototyp började han använda den på gitarren i stället, och skapade surfgitarrens sedan dess obligatoriska våta ”drippy” sound.
Världens första 100-wattsförstärkare
Kombinationen av Dick Dales extremt tjocka strängar, hårda spelstil och höga volym, som behövdes för att höras bland de tusentals vilt dansande kidsen på Rendezvous Ballroom, gjorde att förstärkarna bokstavligen gick upp i rök, en efter en. Efter att ha bränt ett femtiotal utvecklade Leo Fender världens första gitarrförstärkare som toppade på 100 watt: Fender Showman (85 watt RMS). Kort därefter vidareutvecklade han den till Dual Showman, monstret på 100 watt RMS som toppade på 180 watt. Äntligen hade Dick Dale fått den utrustning han behövde.
“When it can withstand the barrage of punishment from Dick Dale, then it is fit for the human consumption.”
Leo Fender
Surfmusiken erövrar världen
Tillsammans med band som The Ventures, The Chantays, The Surfaris, Eddie and the Showmen, The Challengers, med flera, gjorde Dick Dale instrumental surfrock till en nationell företeelse. The Ventures Walk, Don’t Run blev en megahit. Pipeline av The Chantays blev en amerikansk topp-tio-hit och The Surfaris Wipe Out blev en av genrens mest berömda inspelningar och nådde andraplatsen på Billboard Hot 100. Surfrockens inflytande spreds dessutom långt utanför USA och fick ringar på vattnet runt om i världen, i Storbritannien med The Shadows och i Sverige med The Spotnicks.
Populariteten skapade nya former av surfmusiken, där The Beach Boys utvecklade en kommersiellt framgångsrik surfpop, med sina avancerade sångharmonier och surfkulturen som tema. De instrumentala pionjärerna sneglade dock snett på sockersöta Beach Boys, som med undantag från trummisen inte surfade själva, och kallade dem ”grannies”.
Under perioden 1961–63 var surfrocken en av de allra största trenderna inom populärmusik och populärkultur. Den hade blivit ett internationellt ungdomsfenomen, med ett uttryck som påverkade artister som egentligen inte skulle beskrivas som surfband. Men säg den lycka som varar för evigt!
Surfmusikens död och pånyttfödelse
I januari 1964 seglade The Beatles in på amerikanska Billboard Hot 100 och klättrade sedan snabbt till förstaplatsen. Den ”Beatlemania” och ”British invasion” som följde tog fullständigt kol på den instrumentala surfrocken. Nu var det brittisk popsång och ”långhåriga” slynglar som gällde. Och de solbrända, sorglösa vildarna från vågorna var ute ur leken.
Som tur var tystnade aldrig surfgitarrerna helt. Soundet, det kraftiga reverbet, de instrumentala riffen och den höga energin blev byggstenar som senare dök upp i allt från spagetti western-filmer till spionthrillers (som James Bond), i garagerock, punk och andra former av gitarrbaserad musik. Surfmusiken blev på så sätt en länk mellan 1950-talets rock’n’roll och den kaskad av olika rockgenrer som skulle komma senare under 1960-talet. Surfrockens gitarrsound och musikaliska idéer överlevde och kom att påverka generationer av rockmusiker.
Tarantino och Pulp Fiction
Och så kom Pulp Fiction, Quentin Tarantinos kultfilm från 1994, som gav den instrumentala surfrocken en pånyttfödelse och renässans. Ledmotivet var Dick Dales explosiva Misirlou och soundtracket bjöd på flera surfrockdelikatesser. Plötsligt var surfmusiken glödhet igen. Pulp Fiction hade flyttat den från kult- och subkulturens värld tillbaka in i den globala populärkulturens rampljus. Två år senare kom nästa milstolpe i surfrockens historia: Paganilsson —— det älskade surfbandet från söder (enligt bandets fans och flickvänner).
För dig som vill få en känsla för surfmusikens historia är dokumentären How Did Surf Music Influence An Entire Generation? ett hett tips. Den går igenom hur surfmusiken uppstod i södra Kalifornien, dess pionjärer, och hur den utvecklades till ett betydligt större kulturellt fenomen än bara musik för surfare. Och glöm inte: det finns ingen annan sport i hela världen med en helt egen musikgenre! ¡Stay salty —— Cowabunga carnál!
Läs mer! Surfmusikens ursprung — en förstahandsberättelse av Paul Johnson (Bel-Airs)